Återvinning, ledare från 2008

En varm och skön söndagskväll i februari är jag på väg hem efter ett tjugoårskalas hos en kompis. Magen är full av olika tårtor och pajer, toppat med chips och läsk. Efter flera timmars prat med människor jag tycker om promenerar ett gäng av oss ner mot stan för att ta oss till våra respektive ombonade lyor. Några ska bada lite som uppladdning inför en arbetsvecka, andra ska surfa bort tid fram till midnatt. Bara softa sådär. Jag pratar med en som är bättre än mig på området om hur jag ska klippa och färga håret påföljande dag. Några pratar om sin nya lägenhet. Glada och mätta och med alla möjligheter i världen. Skön stämning helt enkelt.


Så passerar vi migrationsverkets lokaler i Gävle. En byggnad där det också på en av skyltarna står "Förvaringsenheten". Vi blickar upp mot fönstren och ser in i små, påvert möblerade rum med främst våningssängar. En ostrukturerad röra av saker där inne. Samlingsrum med stillasittande människor. Jag har aldrig varit där inne men jag föreställer mig att stämningen är något avslagen. Att en frånvaro av uppsluppenhet och söta bakverk råder.


Jag skulle aldrig i mitt liv vilja byta min tillvaro mot deras. Så länge det finns sådana tankar hos mig när jag hör om andras situationer kommer jag alltid att drivas en vilja att förändra. Att så uttalat förvaras någonstans i väntan på kanske svåra besked och en oviss framtid med små möjligheter, vilket helvete. Och då vet jag ändå att de här människorna ändå har valt att fly sitt land för detta, istället för något annat ännu sämre.


Jag tänker på ett samtal med en avlägsen släkting för många år sedan då min förmåga att diskutera ännu inte hade blivit det den är idag. Han körde den gamla vanliga grejen som är paradoxal som katten men tydligen fortfarande gångbar. Å ena sidan kommer de hit och tar våra jobb, å andra sidan kommer de hit och lever på bidrag. Invandrarna alltså, svartskallarna. Jag gjorde mitt bästa för att vara retorisk och frågade hur han skulle göra om det blev krig här och hans familjs liv skulle vara i fara. Då var det inget att snacka om, då skulle väskor packas och han skulle ta med sig sina kära för att sätta dem i trygghet.


Trots det, trots att han så snabbt kunde ta ställning till hur han skulle göra fanns ingen förståelse för att det här händer människor hela tiden. Varje dag. Människor lever som flyktingar i sina egna länder, flyr över gränser. De flesta flyr inte till någonting, utan från. Alternativet att stanna finns helt enkelt inte längre. Väpnade konflikter, svält, politisk förföljelse, idel karameller som tvingar människor att bryta upp.

Min mormor som var med vid tillfället sade det kloka, det som jag bär med mig - Jag skulle aldrig vilja byta med dom så jag missunnar dom inte.


Jag vill att vi ska forma ett samhälle där människor inte förvaras, där alla har en plats och kan bada varma bad och äta kakor och mysa. Där alla kan längta till jobbet eller skolan påföljande dag. Där vi och dom inte finns. Vi måste jobba på alla fronter och börja med att aldrig sparka nedåt, aldrig sparka på någon du inte vill byta livssituation med.


Tack ni som kämpade för(e) mig

Tack alla arbetare som har stridit i generationer för mig. Stridig emot orättvisor och förtryck. Stridigt för allas möjlighet till utbildning. Stridit för att vem som helst i dag har ekonomiska möjligheter att bli precis vad den vill.

Hos många äldre finns tyvärr ett genuint motstånd mot studier. Att den som pluggat skulle sig lite som förmer och därför ska dömas redan på förhand. Många kommentarer fälls kring hur "teoretiker" inget förstår om verkligheten. Sagt av någon som inte har en egentlig susning om hur en högskoleutbildning går till. 

I mitt parti möter jag alltför ofta detta. Så fort vi på förekommen anledning, som till exempel vid alla varsel, talar om vikten av utbildning och omställning och möjligheten att skapa sig en ny framtid, lyfter någon lite till åren kommen aspekten att alla inte ska behöva plugga. Som om det vore ett straff mer än en möjlighet. Som om det enda som räknas och är fint i arbetarepartiet är jobb med nävarna. 

Bland de äldre är inte så många välutbildade. Kanske var det så förr i tiden att de som hade skaffat en utbildning, förmodligen ofta barn till dåtidens högutbildade, var lite stora på sig. Men i dag har en mycket stor majoritet av yngre människor minst gymnasieutbildning. Ingen är märkvärdig för det. 

Vi måste våga se den utveckling som inte kommer att hejdas. De som klarar sig bäst i arbetslivet är de som har utbildning. Inga tvivel om det. Ju högre utbildning desto bättre går det. Jag är inte intresserad av att någon pekar ut en välutbildad, arbetslös person för jag pratar om statistik och den talar sitt tydliga språk.  

Det finns inget egenvärde i att köra hälarna i marken och hävda att utbildning är överflödigt. Den som gör det skapar en klyfta mellan de egna barnen och de utbildades barn. Undersökningar visar bland annat att barn från akademikerhem vid tre års ålder har tre gånger så stort ordförråd från barn från arbetarklasshem. Kunskap är makt. Makten över sitt eget liv är alla förunnat och krasst nog är det så att ju fler ord du kan desto bättre kommer det att gå. Man kan tycka att det är förjävligt, men det är ett faktum.  

Min egen mormor recenserar mina ledare utan pardon. Använder jag för fina ord är det dålig. Är det lite skoj och med knorr är det bra, när jag skriver "så folk fatter". Sist blev jag putt och svarade något i stil med att jag inte enbart skriver för dem med sexårig grundskola.  

Jag har gått i skolan tre gånger så länge som min mormor. Ska jag skämmas för att hon och de andra i hennes generation tillsammans har byggt upp för mig är något jag har utnyttjat? Ska jag skämmas för att jag trotsat oddsen och trots outbildade föräldrar skaffat en genuin utbildning och lever gott av den? Ska jag behöva känna i mitt eget parti att jag inte är tillräckligt fin för att jag inte tillhör ett LO-fack (man får ju inte precis välja)? 

Aldrig. Den som ska skämmas är den som tagit del av frukten som andra slagits förr så länge och sedan blivit Moderat. Jag fortsätter kampen mot orättvisorna och utnyttjar de ord ni har arbetat för att jag ska få lära mig. 

Publicerad i dag.


KD och solidariteten?

Jag julhandlar. Strör mina pengar omkring mig. Stoppar massor i Frälsningsarméns bössa för att jämna ut lite. Känner mig som en hycklare även om jag vet att min syster kommer att bli så glad för det jag just fått vackert inslaget till henne. Funderar när jag lyxkonsumerar på att höja summorna jag betalar till djur och barn runt om i världen.  Eller göra en engångsinsättning till sjuka. Eller äntligen göra slag i saken och använda min profession till något riktigt vettigt, undervisa barn i Afrika i matematik. Jag har förstått att de är glada över att få gå i skolan. Till skillnad från många barn nära mig.


Medan jag som vanligt, inte minst under julshopping,  funderar på vem som funtade världen så att somliga har allt och några inget och vad jag kan göra faller mina ögon på ett vältrampat flygblad på marken. Solidaritet är rubriken. I mitten ett pepparkakshjärta som smulat sig lite, lite i hörnet. Undertexten lyder Att dela med sig en smula av sitt hjärta. Spännande!


Baksidan innehåller ett buskap från Kristdemokraterna. 25 000 barn i världen dör om svält varje dag. 40 miljoner människor befinner sig på flykt undan kring, konflikter, våld, övergrepp och förföljelse.


Min första reaktion är en suck. Först vill Moderaterna vara det nya arbetarpartiet. Nu vill Kristdemokraterna vara solidariteten.  


Saxat från inledningsorden om  Kristdemokraternas politik från den egna hemsidan: ”Vi vill slå vakt om en trygg, medmänsklig och Gemensamt finansierad omsorg för den enskilde patienten och anhöriga. Varje människas absoluta, lika och unika värde måste alltid vara vägledande.”


Lika värde? Ja, om man inte är homo- eller bisexuell.  Då ska man inte ha samma rättigheter som heterosexuella. Kristdemokraterna som är ett parti på kristen grund är och har inte varit så villiga att bejaka kärleksbudskapet för alla människor.


Något som människor i andra länder, precis som i Sverige, förföljs för är homosexualitet. De flyr för att de är räds sitt liv. Kanske till Sverige. Där Kristdemokraterna hycklar om alla människors absoluta, lika värde. Om de inte är kär i en med lika tillbehör mellan benen förstås. Småaktig av ett så kallat solidaritetsparti.


Varje människa har ett ansvar och en möjlighet att hjälpa står det sist på flygbladet. Det är skoj. Just nu sitter KD i en regering med all möjlighet att ändra politiken i en mer solidarisk riktigt än den som drivs nu. Hur går det? Vad tycker Göran Hägglund om den situation som tusentals människor hamnar i när de utförsäkras, sjuka uppmanas arbeta och så vidare. Tidningar och TV är fulla av detta, så han kan inte ha missat det? Tja, en av huvudnyheterna på KDs hemsida är att Maria Larsson har vaccinerat sig mot svininfluensan. Så viktigt är solidariteten med de människor som KD har ett direkt inflytande över.


Att dela med sig av sitt hjärta låter fint, men att dela med sig av sina pengar betyder just nu mest för många. Somliga av oss tycker det är samma sak. Kärlek är att dela lika på resurserna. Det är solidaritet. Inte att säga en sak och göra en annan.


Publicerad i dag i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten. 

 


Mera Vit Jul

Vit Jul är en kampanj som IOGT-NTO kör vid jul, för att få människor att för några dagar under julfirandet välja att avstå från alkohol för barnens skull. Enligt organisationens undersökning  på nätforumet Lunarstorm har vart fjärde barn upplevt obehag av vuxnas drickande under julen. Media rapporterar och läsarnas respons är splittrad. Några stöttar helhjärtat idén om att julen är barnens högtid då deras glitterögon är det som räknas allra mest och tycker att det är självklart att ha en vit jul om det är så att barnen mår bäst av det.

Andra hamnar i vi och dom-tänkandet. De som inte kan hantera alkoholen ska ju självklart avstå, men de som dricker bara lite behöver inte bry sig. Där är generalfelet. Alla vuxna som dricker bidrar till obehag för barn. Barnen märker direkt när mamma eller pappa förändras av glöggen. De luktar konstigt och skrattar märkligt.  Det är inte bara föräldrar och andra vuxna med ett problematiskt förhållningssätt till alkoholen som gör att barn upplever  det obehaget. De fåniga skämten från vuxna de med helt vanligt förhållningssätt till alkohol räcker…

De flesta vuxna blundar för den alkoholnorm som råder i samhället. Den som bildats av hundratals år av alkoholkultur där det normala är att dricka. Krögaren Carl-Jan Granqvist dristade sig i veckan till och med att säga att de som inte dricker är onormala. Det är därför det behövs kampanjer där vuxna reflekterar över vilka signaler vi sänder till våra barn.

När jag var tonåring tänkte jag att det grupptryck om att dricka skulle bli annorlunda när jag blev vuxen. Nu är jag helt vuxen och konstaterar att jag hade rätt. Men inte som jag trodde. Andra tonåringar var toleranta och ryckte på axlarna vid ett nej. Vuxna ska fråga och fråga och fråga om varför man inte dricker. Bjuda och truga och tjata.

Hängde nyss i ett sammanhang där politiker och tjänstemän pratade om kommunens hållning till alkohol. Jag har tänkt på alkoholkulturen varje dag de senaste 15 åren. Jag har inget behov av att prata lite mjukt och fint, så när jag påpekar att vi inte ska prata om NÄR ungdomar alkoholdebuterar utan istället OM ungdomar alkoholdebuterar får jag berättat för mig att verkligheten inte ser ut så. Som om jag inte förstått att de flesta människor väljer att dricka alkohol. Jag har förstått och just därför tänkt att förhållningssättet är viktigt. Förutsätter vi att ungdomar ska börja dricka och uttrycker oss så återskapar vi hela tiden normen.

Vuxna vill gärna prata om hur vi ska få ungdomarna att dricka mindre, hur viktigt det är att ungdomar har drogfria aktiviteter att gå på. Få pratar om alkoholfria lokaler för vuxna. När vuxna pratar om att ungdomar ska ändra sig är det för att det är lättast att vara vuxen så. Då behöver man inte fundera över om den egna, vuxna konsumtionen möjligen kan påverka hur unga dricker.

Därför är Vit Jul är provokativt. Vuxna som dricker blir problem för barn och dåliga förebilder för ungdomar. Vuxna vill inte se att alkoholen är ett vuxenproblem.

Ledare publicerad i dag i mina vanliga tidningar. 

Ett gulligt fanmail har kommit i dag:
Hej
Jag vill bara säga Heja Elin! Bra skrivet, med klarsynthet och insikt! Hoppas du får gehör för dina kloka tankar.
mvh Anne-Marie

 


Gårdagens ledare utan rubrik.

Första advent har passerat. Några glada hushåll kunde som vanligt inte hålla sig utan har hängt upp ljusgirlander, stjärnor och ordnat med utegranarna innan den stora dagen.  Advent är väntans tid fick jag lära mig på Kyrkans barntimme och det ska synas. Ingen är sugen på att spara el nu.


Den sittande regeringen har med gemensamma krafter sett till att splittra klyftorna mellan Sveriges familjer inför julen.  De som har jobb har fått ännu mer pengar att bränna på sill, pastejer och kulörta kulor. De kan slå in ännu dyrare och finare klappar än tidigare. Det kan ses som fint, att ha gjort det ännu bättre för de som hade det bra från början.  Ett fjäsk för de röststarka.


Men det är inte gratis. Skattesänkningar måste finansieras. Det har regeringen bland annat gjort genom att försämra för sjuka och arbetslösa.  Hundratusentals människor som på riktigt får nöja sig med att fönstershoppa inför julen. Är man vuxen må det vara hänt, men även arbetslösa och sjuka har barn, och julen är barnens högtid.


Det kommer att vara så tydligt i jul vilken samhällsklass man tillhör. En klass som har råd, eller en som inte har råd. Är det någon idé att skriva en önskelista? Kan man förvänta sig ens en Alladinask? Eller ska man vara glad över att risgrynsgröt är billigt och kan kallas tomtegröt över julen? Barnens villkor är olika.


På Kyrkans barntimme fick jag också lära mig att man ska dela med sig till andra. Det finns många historier i Bibeln som handlar om det. Bibeln är på intet sätt en ledstjärna, för det står mycket skit däri också. Men just här har Bibeln en stora poäng.


Jag har ett välbetalt arbete. Jag är knappast den som behöver mer pengar. Trots det är det vad jag ska få när inkomstskatten sänks ännu mer nästa år.


Skattepengarna ska finansiera vår gemensamma välfärd. Skolorna, sjukvård, omsorgen av äldre. Och jag behöver inte köpa fler nagellack eller annat småkrafs jag kan plocka på mig i överflöd om jag vill. Jag vill att människor ska må bra, jag vill att skolorna ska vara fina och människor ska känna trygghet. Jag tror inte att vi tycker att skolorna är perfekta, att sjukvården är optimal. Därför ska vi inte sänka skatterna mer.


Tänka sig att Kristdemokraterna, kristen grundsyn, inte slåss mer för en ekonomiskt fördelningspolitik. Att Moderaterna driver det här så hårt de bara kan är precis vad de lovade att göra. Det är ingen grej, men att de andra partierna går med på att splittra människorna så grovt är horriblet.


För på vems bekostnad? Alla de barn som vet att det inte är någon idé att önska drömklappen i år för det finns inga pengar till det. Det är hyran och maten och sen är pengarna borta. I bästa fall inte på minus. Får man våga sig på att tro att desperata föräldrar kommer att välja SMS-lån i jul för att tända stjärnorna i sina barns ögon? Och på sikt ännu mer försämra den ekonomi som regeringen medvetet trasat sönder. Snyggt av Moderaterna att bädda för inkasso…


Glöm inte det bland de fina ljusslingorna. Må knäcken får en liten, lätt bismak av andras fattigdom för alla moderater.

 

 


Riktig frihet

Det är tröttsamt när högerpolitiker snackar frihet. Den typ av frihet de avser är nämligen en liten typ av frihet. Att kunna välja mellan massor av olika varor, vårdgivare och skolor.  Det underbara ordet och innebörden har frihet har plötsligt krympts ner till möjligheten att kunna välja mellan en oöverskådlig mängd chips. Eller vilken vara som helst. Eftersom den blå friheten handlar om att kunna köpa eller sälja som man känner för det.  Apotek eller så till exempel.


När arbetarrörelsen använder begreppet frihet, handlar det om fenomen av en helt annan dignitet. Frihet från förtryck och orättvisor. Frihet från sådant som verkligen inskränker livsmöjligheterna. Frihet från fattigdom och hunger. Friheten att kunna fatta egna beslut för att man har fått möjlighet att kunna inhämta den information man behöver.


Frihet att kunna skapa sitt eget liv, utan att behöva följa fotspår från förr. Därför har vi i Sverige skapat ett system där du kan få vilken utbildning du vill, utan att du måste ha föräldrar som kan betala för dig.


Vi har byggt upp välfärdssystem som ger alla rätten till vård och omsorg, inte bara de som kan betala. Det skapar frihet, en känsla av att veta att man räknas.


Att tro att system med massor av vårdgivare eller massor av skoldrivare är ett spel. När det konkursas får kommunen plocka upp rester av det som blir kvar. Det sker i dag när friskola efter friskola går omkull i Stockholm. Marknaden och den falska friheten styr, och elever hamnar i kläm.


USA är ett land med enorma klassklyftor. Samtidigt som du kan göra dig sjukt rik, kan du vara helt utblottad och utlämnad till välgörenhet. När Obama föredömligt försöker utjämna klassklyftorna genom att reformera sjukvårdssystemet får han skit för det.  Ur mitt perspektiv ter det sig oförståeligt.  Jag är helt säker på att blåmoderaterna sitter och njuter av detta, att det finns fler egoistiska människor som hellre vill konsumera med ännu fler av sina kronor. De vill minsann inte betala för att patrasket inte kan ta hand om sig själva.


I USA vill man inte att alla ska få sjukvård. I Sverige vill Moderater inte hjälpa till med ensamkommande flyktingbarn i Vellinge. Och i ganska många andra blåmärkta kommuner. Pengarna ska användas till att välja mellan en ohygglig mängd märkesprylar, elektronik eller hus och andra statusmarkörer. Absolut inte gå till den gemensamma välfärden. Absolut inte till barn med trasig bakgrund.  Det är den moderata synen på frihet.


Det är ju förresten de rika människorna som tär mest på planetens resurser med sitt glada handlande och stora, energislösande bostäder. Ytterligare en global orättvisa. Somliga roffar och roffar och förstör för andra. Vilken frihet är det för de människor som inte längre kommer att kunna bo kvar där de bor i dag för att klimatet och vattenståndet ändrats?


Frihet är dock något alldeles för viktigt för att kidnappas av högern. En produkt är aldrig att jämställa med frihet. Frihet är att kunna bli det du vill. Men inte bara du, utan också du, du och du.

 Publicerad i tisdags.


Strössla med chanser

På socialdemokraternas kongress sade Veronica Palm, partistyrelsen, en mycket klok sak bland andra. Hon talade om socialdemokratins uppdrag som att se till att alla människor får en chans och chans och en chans så länge det behövs. Det är målet. Alternativet finns inte. Att ge upp på människor. 


Socialdemokraterna har ännu inte lyckats med att bygga ett sådant samhälle, men de är tydliga med att det är riktningen. Borgarna försöker inte ens. De verkar helt omedvetna om ett socialt spel som gör att människor inte alltid kommer framåt, inte alltid orkar ta tag i saker där och då utan behöver stöd i jobbiga situationer.


Det är lätt att man hamnar i en utsatt situation och känner att man helt saknar makt över sitt eget liv. Att inte klara skolan ordentligt och därför ha färre möjligheter  än de som gör det, att inte lyckas få ett jobb (hänger ofta ihop med dåliga studieresultat) och därför aldrig kunna åka på semester eller ge sina barn ett Nintedo Wii.  Borgarna talar gärna i termer som att man är sin egen lyckas smed. Att vi alla föds med samma chanser och plockar man inte alla poängen så ska ingen annan lastas för det. Och därmed står man också ensam med problemen.


De flesta problem har sin grund någonstans och den grunden rår man inte alltid för själv. Omständigheter som missbrukande föräldrar, läs- och skrivproblematik, mobbing, fysiska- eller psykiska funktionshinder, dåliga lärare, frånvarande föräldrar och många andra fenomen som man sannerligen inte rår för själv drabbar oss och påverkar oss. Per automatik betyder det verkligen inte att det blir skit, men det bidrar knappast till ett extra flyt.


Vad gäller funktionshinder har vi kommit väldigt långt jämfört med när som helst innan. Men inte tillräckligt. Tidigare lämnade man bort funktionshindrade barn, say no more…  Annat som människor kanske behöver stöd i hanteras ännu inte på det sätt som skulle krävas. Eller förebyggas.


När människor blir besvikna på livet är det farligt lätt att inte bli särskilt konstruktiv och ta fighten för att jobba för sin egen och alla andras skull till ett bättre liv. I dag erbjuder Sverigedemokraterna alternativet. Människor som vi inte har lyckats inkludera i samhället på ett bra sätt vill skylla allt på invandrarna. För att de själva inte har ett jobb, eller tjänar tillräckligt bra eller vad som helst som är normen för lyckad person.  Klart SD-topparna skulle dissa teorin men undersökningar som finns visar att det är inte de som glatt kan luta sig tillbaka och säga –Det går bra nu kompis, det går bra nu! Som är Sverigedemokrater eller rasister i allmänhet.


Det är naturligtvis ett egenvärde i sig att vi bygger samhället så att varje människa kan må bra, men bonuseffekten är att detta ökar förståelsen för världen och andra människor än de som beter sig exakt som en själv. Välutbildade människor jagades av nazisterna i Tyskland. Knappast en slump.


Gå till dig själv, visst vill du ha en chans till och sen ytterligare en om det behövs? Så klart! Då är det också lättare att glädjas åt andra som får chanser.

 
Publicerad i dag i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten.

 

 


Dela nu!

Socialdemokraternas kongress har fattat beslutet om en tredelad föräldraförsäkring. Huvudargumentet är barnperspektivet, barns rätt till sina båda föräldrar. Av de tre delarna knyts en av delarna till var vårdnadshavare, och den tredje får man göra hur man vill med.

 

Alla siffror visar entydigt samma sak. Kvinnor tar den absolut största delen av ansvaret för barn och hushåll. Statistiken säger det. Mina erfarenheter baserade på min umgängeskrets säger det. Ett alltför stort gäng karlar vill dock inte kännas vid detta och provoceras galet av ordet jämställdhet. Jag hoppas att beslutet och förhoppningsvis genomförandet ska fungera för att söndra normer om att kvinnor är som skapta byta blöjor och gulla med avkomman.

 

Jag hade på vägen hem från socialdemokraternas kongress en djup diskussion med några kvinnor jag precis lärt känna om jämställdhet i familjen. Vi har alla rötterna i Hälsingland och förstår att en sådan här reform inte är populär på alla håll. Vi trodde oss känna att landsorten och småstäder håller extra hårt i normen att barnen är kvinnans hobby och männen är barnvakter ibland. Hårddraget givetvis. Ingen sanning överallt, men alldeles för många män som drar sig för "kärringgöra". 

 

En kvinna, som inte vill annat än ha jämställdhet, är trots det rädd för att reformen endast leder till att kvinnorna får mer att göra. Jobba och sedan komma hem till en man som är hemma på andra villkor än kvinnor. Ni vet, många tycker män är duktiga om de över huvudtaget är föräldralediga, medan det förväntas och ses som en självklarhet att mamma ska vara hemma. Den duktiga pappan kanske känner sig alldeles tillräcklig med att vara med barnet så att tvätthögar och städning sparas tills den heltidsarbetande mamman kommer hem. Plötsligt får hon ännu mer att göra än vad tanken var. Hon tror inte att män kommer att bry sig tillräcklig. Detta är ett skräckscenario.

 

Systemet där vi förväntas oss att kvinnorna är barnansvariga ger bakslag för de goda männen. De fantastiska männen som vill vara med sina barn är även de utsatta för normerna. På mansdominerade arbetsplatser möts de av skepsis när de vill vara närvarande pappor. En man jag känner fick angivet som skäl till en låg löneutveckling att han vabbat mycket, då visar man inte framfötterna. Vård av sjukt barn är inget vi förväntar oss av manliga anställda.

 

Jag landar i en jobbig fråga som jag inte ens vet om jag vill veta svaret på, om det finns något. Varför befruktar män kvinnor med barn som följd om de inte har för avsikt att bilda familj på riktigt? Ta sitt ansvar för de tråkiga saker som följer på att ha ett hushåll? Det är för att ni män som inte bryr er, inte verkar älska er kvinna och era barn tillräckligt som vi måste lagstifta om att ni ska ta ert ansvar.

 

För att även kvinnor ska få karriärmöjligheter, pensioner och schyssta jobberbjudanden också i barnafödande ålder. För att vi inte ska ses som hopplösa avelskor som mest kommer att vara hemma och mjölka av arbetsgivarna.

 

Normen att barn och hushåll är en kvinnosyssla måste dö. Tredelad föräldraförsäkring är en bit på väg.


Publicerad i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten i förrgår. 

 

 


Åhh vad vi hjälper till

Förra veckan lyssnade på Wanja Lundby Wedin på Centralen i Stockholm. Bredvid utställningen om stora bilar som vi borde köpa för att få ett gott liv, fanns en miniscen där millenniemålen uppmärksammades. Bakom Wanja fanns en fond där förbipasserande hade fått klottra tips på hur man ska uppnå målen. 

Den yttersta visionen för målen är en rättvisare värld till år 2015. Detta bestämdes av världens ledare under FN:s paraply 2000. De rika ländernas åtagande handlar om att skriva av skulder till utfattiga länder och att ha en viss nivå på sitt bistånd. Också konkreta saker som att utvecklingsländerna ska få tillgång till billigare läkemedel och ny teknik. Fortfarande har de flesta människor på jorden inte haft möjlighet att ens svara i en telefon, medan vi är några som kopplar upp oss på internet med våra små, glänsande mobiler.

Den globala ekonomiska krisen sätter nu käppar i hjulet för att få fler människor att leva under drägligare förhållanden. Visst är det så att den ekonomiska krisen slår hårt mot även Sverige, men det finns hårt och så finns det hårt. Här är den inte en fråga om liv eller död.

Ett millenniemål handlar om att halvera världens fattigdom och hunger.  Sedan 1990 har undernäringen hos jordens befolkning minskat, 2006 var sexton av hundra människor i världen undernärda. Under förra året ökade den siffran, främst på grund av ökade matpriser.  Jag funderar inte en extra gång när jag köper mina äpplen på hur många jag ska ta. Jag tillhör inte de som behöver leva på tio kronor om dagen. 1,4 miljarder av våra medmänniskor lever under de villkoren. 

På den klottrade fonden stod med stora, blå bokstäver: Satsa på kvinnorna! Av de åtta millenniemålen är det de som handlar om jämställdhet och att stärka kvinnors hälsa som gått allra sämst hittills.  Som en konsekvens av det når vi heller ingenstans med att minska barnadödligheten. Jag skäms. Jag skäms över att vi i den rika världen inte förmår bättre än så här. FN:s generalsekreterare vill inte ge upp, men hävdar att det krävs väldigt mycket av stark politisk vilja och tillräckligt och fortsatt bistånd.

Wanja gjorde detta, talade med politisk vilja och uppmärksammade kvinnors situation särskilt. Riktar man biståndet mot kvinnor når man längre än när man gör det mot män. I dag når en mycket liten del av biståndet kvinnor, trots att kvinnor och barn utgör en stor majoritet av världens fattiga.

I den lilla broschyr jag fått med mig kan jag läsa om vad jag kan göra för att hjälpa till. Jag kan skaffa mig kunskap om vad som orsakar orättvisor för att kunna argumentera och påverka. Jag kan skriva under namninsamlingar för frågor jag tycker är viktiga. Jag kan kontakta en politiker genom att skriva ett brev. Väldigt rafflande. Det är inte mycket som krävs av mig. Tydligen.

Jag lämnade Stockholms Central bakom mig med broschyren om Millenniemålen i min påse med helgläsning för flera hundra kronor. I den svenska lågkonjunkturen. I den afrikanska får barnen hungra. Och jag har uppmanats att skriva på en protestlista. Så blekt är det i västvärlden när vi verkligen ska hjälpa till.

Publicerad i dag i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten


Pengarna eller djuren?

Den senaste svenska djurskyddslagen kom 1988. Det är 21 år sedan. Nu utreds den under ledning av Eva Eriksson, landshövding i Värmland. Hon ska presentera sitt resultat i januari 2011.

Och det behövs, Sverige ligger inte i topp vad gäller omtanken om våra djur. Enligt Djurens Rätt ligger flera länder före Sverige, med Schweiz i topp.

Den minister, jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) som är satt att ansvara för djurens välmående ser inte det som ett problem. Till Djurens Rätts tidning säger han -Det är ingen tävling om vem som är världsbäst.  Det är ett intressant sätt att se på problemen med att många djur vanvårdas och på andra sätt är eftersatta. Den som har ansvaret för anda levande varelser borde ta detta på större allvar, än att nöja sig med att inte vara bäst i världen. Ett sådant uttalande kommer man enbart undan med när det gäller djur. Kan ni tänka er skolministern uttrycka samma sak om skolan? Det är ingen tävling så vi nöjer oss? Knappast.

 

Att värna om djurens väl ses ofta som mjukt och blödigt alternativt alldeles för militant. Påståendet om att så länge det finns människor som lider så kan man lämna djuren därhän förekommer ofta.

Kanske är det också därför, eller för vinstintresset, som en del områden lämnats utanför regeringens översyn av djurskyddet. Pälsfarmning, kastrering av smågrisar utan bedövning och djurcirkusar är kontroversiella områden som Erlandsson inte vill peka ut. Och det är klart, vem är Eskil att mucka med de bönder, de sina, som vill slippa fördyrande förändringar i verksamheten? Inte man nog, för pengarna pratar. Djur är tysta.

I Sverige föds fortfarande minkar och chinchillor upp enbart för sin päls skull. Något som är förbjudet i exempelvis Storbritannien. Erlandsson säger att om utredaren anser att dessa områden behöver ses över kan hon göra det. Att han själv inte ser problem med att elefanter kuskas land och rike runt för att dansa för popcornätande människor är häpnadsväckande.

 
Från http://www.animationusa.com
Hur glad var Dumbo på cirkus?

Områden man däremot särskilt pekat för granskning är övergivna och förvildade djur, möjlighet till naturligt beteende, avel samt användning av djur för sexuella ändamål. Att det senare inte självklart varit tydligt utpekat är en gåta. Det är inte som att det inte behövs. På SSUs kongrerss i somras pläderade ett disktrik på allvar för att låta tidelag vara tillåtet. Om djuren själv gick med på det. Löjligt. Sådant sker inte med något annat än en människas intresse främst. Det finns en osmaklig mängd pornografi med djur inblandat och det visar hur hänsynslös människan är och hur viktigt det är att ha tydliga lagar.

I elefantens naturliga beteende ingår inte att dansa i en sågspånsfylld manege. I kornas ingår inte att stå uppbunden majoriteten av årets månader och i pingviners inte att plaska i en skitig damm. Därför finner jag det extra intressant att dröja tanken vid hur annorlunda vår djurhållning egentligen skulle bli om vi på allvar gav djurens chans till sitt naturliga beteende. Antingen har jag helt missbedömt Erlandsson som genom detta kuppar igenom en helt ny värld för djuren. Eller så har han inte ett enda hum om hur djur föredrar att leva. Låt oss hoppas på det första.    

Publicerad i dag i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten


Suktar efter nytt

Det är nu knappt ett år kvar med den sittande regeringen. En regering vars senaste budget fortsätter att hålla vad de lovat. Mer åt de som redan har.

 

Vi vet att de som i dag inte har något jobb har fått sämre villkor. Enligt Moderaterna handlar det i själva verket om att de är hjälpta. Men vilka jobb? Den arbetslöshet vi har nu förväntas bli ännu värre. Köerna till socialkontoren blir längre. Alla kommuner, utom rikets mest priviligerade, rika överklasskommuner i Stockholm, spränger budgeten för ekonomiskt bistånd. En del av det handlar om att människor som inte fick sina utgifter att gå ihop med inkomsterna valde bort a-kassan som borgarna såg till blev mycket dyrare än innan de regerade. Ett val att på kort sikt minska belastningen på hushållets minuskonto jag kan förstå. De människorna är nu när de inte längre får jobba sina timmar, inte får sitt vikariat förlängt  hänvisade till socialbidrag.

 

Kostnaden lämpas lämpligt över på kommunerna. Som enligt regeringen har fått gott stöd då de pytsar ut miljoner efter miljoner för att rädda upp kommunernas många gånger kniviga situation. Vilket skämt. Med detta lockas många invånare att tro att regeringen är en räddande ängel. Nu behövs inga åtgärder med sammanslagningar av skolor eller neddragningar på personal inom omsorg. Jo, det behövs. Man kan inte jobba så kortsiktligt. Alla prognoser visar att skatteunderlaget i kommunerna kommer att fortsätta att sjunka och det måste man lokalt ta ansvar för. Det vore oansvarigt och kortsiktligt att inte nu göra strukturförändringar som behövs för att klara sig någorlunda de kommande åren. När regeringen då viftar med en säck pengar som täcker någon liten lucka nästa år är det att lura medborgarna att tro att detta inte innebär förändringar. Det tar tid, på grund av uppsägningstider och annat att ställa om en stor verksamhet, så det måste fortgå. Trots trolleripengar.

 

Dock är det självklart så att det är bättre att få dessa pengar än inga pengar alls, för fallet dämpas en aning. Men att fallet fortsätter står bortom allt tvivel. Att regeringen lägger ut dimridåer är inte snyggt.

 

Ingen vill mista jobbet, alla människor vill ha den frihet som en inkomst ger. Det betyder att arbetsmarknaden måste ha tydliga spelregler så man inte missgynnas för att man är gravid, sjuklig eller gammal. LAS är en viktig del av det. Centerpartiet hackar på LAS så fort de kommer åt. Hävdar att det hindrar ungdomar från att komma ut i arbete. Det är ett felaktigt sätt att sätta grupper emot varandra på arbetsmarknaden. Det är precis lika lätt eller svårt som innan att anställa ungdomar i dag som det var för tio år sedan. Det de egentligen företräder handlar om att företagaren fritt ska få göra sig av med obekväma medarbetare som stör verksamheten. Kanske är de fackligt aktiva, kanske går de igenom något svårt i livet och inte är högproduktiva just nu. Centern talar aldrig om vad alternativet till LAS är. Nämligen arbetgivarens godtycke.

 

Det är en olustig blandad kompott som den här regeringen bjuder på, men i grunden handlar allt om samma sak. Att värna om de sina. De skapligt rika medborgarna som inte har någon lust att solidariskt dela brödet med de som är hungriga.

Ledare publicerad i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten i går.


No more sjöfylla?

Äntligen, äntligen tar man tag i frågan om tydliga promillegränser på sjön. Båtförare har hittills tagit alltför lätt på alkoholkonsumtion i samband med framförandet av båten.

Nuvarande  lagstiftningen är lika luddig som en kattunge. Det finns en gräns för grovt rattfylleri på 1,0 promille. För att det ska vara kriminellt vid lägre promillehalt krävs att man framfört båten på ett sätt som varit påtagligt farligt. En subjektiv uppfattning alltså. Polisen bedömer från fall till fall och så kan vi självklart  inte ha det.

Jag har aldrig hört någon framföra önskemål på detta vad gäller de som kör bil när de har druckit. Att de kan fortsätta med det så länge det går bra., och att en påföljd bara ska delas ut om olycka händer. Vi jobbar inte så på något annat område.

2006 föreslog Rattfylleri- och sjöfylleriutredningen att gränsen skulle harmonisera med den för rattfylla, 0,2 promille. Detta är givetvis mycket klokt, om man nu tycker att det ska drickas alls i samband med framförande av fordon. Det finns länder i Europa om har nolltolerans. Det kan vara klokt. Enligt Hans Laurell på Vägverket ökar risken att dö i en trafikolycka med nio procent redan vid 0,1 promille i blodet. Idag är alkoholen inblandad i en tredjedel av alla dödsolyckor i trafiken.

En önskan för att minska antalet dödsfall orsakade på grund av alkohol varje år, är alltså att politikerna vågar plädera för en nollgräns överallt.

Ny forskning har visat att en av tio européer dör i alkoholrelaterade skador. Var tionde person. Det är siffror vi måste våga ta tag i. Det i kombination med alla forskning som visar att det enda som sänker alkoholkonsumtionen är sådant som att göra den svårtillgänglig och dyr. Inte särskilt populärt i Sverige, men kanske kan det sunda förnuftet råda om man vågar se sambanden. Vill vi att människor ska må bättre eller inte?

En liten pusselbit i detta är för Sverige att just komma till skott med skärpningen av lagstiftningen kring sjöfylleriet. Jag har hört det så många gånger. Snacket om att det bara är båten, att man ska köra så försiktigt, att kontrollen är bristfällig. Som om det värsta vore att bli ertappad och inte att man utsätter sig själv och andra för onödig fara.

Det är lite som debatten om cykelhjälmens vara eller inte vara. VI har dålig respekt för cykeln trots att vi vet att vi räddar massor av hjärnor med hjälmen. Den ses som lite töntigt och därför avstår man.  Det är också lite töntigt att inte vilja kombinera båt och ölande så därför fortsätter man med det.

Toleransen mot fylla i trafiken är låg, även om förekomsten tyvärr är omfattande. Man räknar på omkring 20 000 per dag som kör berusade. Toleransen mot båtfylla är av någon märklig anledning ganska utbredd, särskilt i kustbandet givetvis.

Jag vill ge en eloge till Alliansen för att de nu driver frågan mot ett beslut. Ett beslut som innebär självklara, tydliga regler kring rattfylla. Vi kan hoppas att effekterna är desammas om när lagen kring rattfylla stramades upp, att problematiken minskade.

Havet är för vackert för att besudlas av fulla båtförare.


Ledare i Hälsingekuriren och Ljusdalsposten förra veckan. 


Välj noga!

 

Sverigedemokraterna går till kyrkovalet under rubriken Fädernas Kyrka. Om jag inte i grunden skulle tycka att den politik som Sverigedemokraterna bedriver är ruskig, skulle jag tycka att det var lite roligt. Fäderna? Vem talar om fäderna idag? Att Sverigedemokraterna som är ett manligt dominerat parti gör det förvånar mig kanske inte. I deras valtidning är majoritet av bilderna på pojkar och män. Sedan gammalt vet vi att deras partistyrelse med några få undantag består av män. I princip kan man säga att när en kvinna dyker upp i partistyrelsen eller på bild handlar det om länsförmågan Margareta Sandstedt som kandiderar till allt som går att kandidera till. Det kan också vara hennes dotter Louise Erixon, som för övrigt dömts för misshandel.

 

Så är fallet också med Sverigedemokrater i fullmäktige i Gävle och i Söderhamn. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att ett parti som pekar ut andra grupper som kriminella inte själva är så välkammade som de vill ge sken av. Särskilt när de nu ska framhålla sig som goda kristna.

 

Mitt val att avstå från religion och min önskan om att därför inte behöva påverkas av religioner accepteras inte av Sverigedemokraterna. Louise Erixon, som inte verkar ha tillämpat begreppet vända andra kinden till, anser att skolavslutningar i kyrkan är en viktig beståndsdel för att människor ska känna gemenskap i samhället.

 

Gemenskap har ingenting med  kyrkorummet att göra. Jag har svårt att se hur en jul- och en sommaravslutning i kyrkan för skolbarn varje år är det som utgör kittet för folket. Jag tror att kaffe har gjort mer av den saken. Kyrkans ställning i samhället har genom tiderna snarast sållat folket, där några dugt och andra inte. I dag ser det annorlunda ut men fädernas kyrka har inte alltid varit god mot sitt folk.

 

Det är populistiskt att föra fram önskemålet på skolavslutning i kyrkan. SD vill göra gällande att det är andra religioners fel att skolor väljer att förlägga festligheter på andra ställen än i kyrkor. Men vi är ett gäng blonda och blåögda som tycker det känns konstigt att behöva fira saker i ett rum där vi inte känner oss hemma. Där tal om Gud får oss att vrida oss i de obekväma bänkarna.

 

Å andra sidan, ge ungarna lite av allt så att de själva kan välja om och i så fall vad de vill tro på av högre makter. Inte som i dag, där vi tvångsdöper in våra nyfödda i kristendomen. För vi är väl inte för en totalitär kristendom? Får Sverigedemokraterna bestämma verkar de vilja ha mig till kyrkan för att känna gemenskap varje söndag.  

 

Det är lustigt. Hur kunde Sverigedemokraterna som jag tidigare uppfattat som mycket negativa till andra religioners påverkan på människor plötsligt bete sig som det som de säger sig ta avstånd ifrån. Nu vill de tvinga kristendomen på oss. Ann-Catrin Pettersson, SD-kandidat i kyrkovalet skriver på en lokal insändarsida, ”samhället behöver kyrkan”. Men om man vill slippa kyrkan? Ja, då får jag väl utvandra på flykt undan Sverigedemokraterna.

 

Välj noga i kyrkovalet på söndag!

Publicerad i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten 15 september


Plugga istället

Nyss började terminen för alla de tusentals som valt att studera på folkhögskolor, höskolor och universitet. Samtidigt är det många andra som inte har någon sysselsättning alls, och ingen a-kassa. Ungdomar lämnar gymnasiet utan försörjningsmöjlighet. Den gruppen ökar katastrofalt. Fyra av tio som får försörjningsstöd i dag är mellan 18 och 29 år. Kommunernas kostnader för det som tidigare kallades socialbidrag skenar. Enligt SKL beräknas kostnaderna ha ökat med 1.2 miljarder kronor, eller tretton procent, första halvåret 2009 jämfört med samma tidsperiod 2008. I Söderhamn är ökningen nitton procent och i Bollnäs tio procent.

Delar av ökningen hade inte skett om inte sittande regering sett till att försämra a-kassan vilket lett till ett medlemsras på nästan en halv miljon människor som vid förlust av jobbet inte har någon inkomstförsäkring. Alla varsel i lågkonjunkturens kalla spår, tillsammans med de så kallade tysta varslen, människor som hakat sig fram på vikariat tidigare och som nu inte har sysselsättning, gör att antalet människor som inte har annat val än att gå till socialkontoret har ökat. Jag tänker mig att detta inte precis var vad borgarna hade tänkt sig, att fler människor riskerar att hamna i bidragsberoende.

Försörjningsstöd är just ett bidrag. Det behovsprövat och ska täcka mat, kläder, skor, fritid, lek, hygien, förbrukningsvaror, dagstidning, telefon och tv. Kommer man direkt från föräldrarnas famn upplevs kan det upplevas som okej av ungdomar. Friheten jämfört med de som har ett jobb är givetvis mindre då inga utsvävningar är möjliga.

Regeringen fastställer varje år den levnadsnorm som ligger till grund för försörjningsstödet. Ensamstående personer, oavsett ålder, får i år 3680 kronor per månad plus boendekostnad. Det kan i somliga kommuner vara drygt 4000 kronor. Det betyder att en ungdom kan få ungefär 7700 kronor varje månad i försörjningsstöd. Pengar som aldrig behöver återbetalas. Var finns incitamentet att framför detta välja att studera vidare? Studiemedlet ligger på 7800 kronor per månad. Fast bara för de tio månader om året som studier pågår. Läser man inte sommarkurser eller jobbar så får man inga pengar under den tiden. Dessutom ska större delen av studiemedlet återbetalas.

Det är feltänkt att det inte finns ett enda kortsiktligt ekonomiskt argument till varför ungdomar ska välja studier istället för försörjningsstöd. För många spelar det nog mindre roll att de om efter studietiden ökat sina chanser till jobb och egen försörjning många, många gånger. För här och nu kan man inte se den ekonomiska vinsten. Istället kanske man måste flytta, ta lån, göra en ansträngning man inte riktig planerat för.

Jag anser inte att nivån på försörjningsstödet ska sänkas för att öka differensen. Studier ska premieras högre. Skillnaden ska vara markant, inte knappt förnimmbar som i dag.

Visserligen har 20 000 fler personer ansökt om studiemedel det här läsåret än förra, men nöjer vi oss med det? Inte jag i alla fall. Höj studiemedlet och stimulera till studier!

Ledare i Ljusdalsposten och Söderhamskuriren i tisdags.
 


Varför skaffar ni barn?

I min bekantskapskrets jobbar några på förskola. De uttrycker ofta förvåning över vilket litet intresse som många föräldrar visar för de framsteg som barnen gör i den pedagogiska verksamheten. De flesta frågor handlar om hur barnet ätit och kanske sovit under dagen. Förskolan blir sorgligt reducerad av föräldrar till inget annat än förvarig. Trots att förskollärarna lotsar barnen fram genom språket och andra spännande upptäckter. Det är inte för inte som barn som gått i förskolan klarar sig bättre än de som inte gjort det.


Men i förskoleåldern finns ändå ett visst engagemang hos föräldrar som under högstadiet sedan utplånas till nästan ingenting.


Jag har känt mig som en riktig föräldraplågare när jag skickar ut mejl om att det är dags för utvecklingssamtal. Tiderna passar inte och när det väl är en tid överenskommet kan jag och barnet få vänta på en förälder som aldrig dyker upp, för något kom emellan. En enda gång under mina sex år som lärare har jag haft en förälder på besök under lektionstid. Det är inte ovanligt att jag och mina kollegor fått veta när vi ringer till föräldrars jobb, kanske för att deras barn varit inblandat i någon incident, att vi är väldigt påflugna.

 
Då jag bett föräldrar att komma till skolan och hänga med sitt barn för att själv kunna se ett beteende som vi ser har det aldrig varit intressant. Tvärtom har jag fått veta att det varit en av de sämsta idéer de hört. Skolan får väl lösa sina egna problem.

 
Jag kan ta problematiken med föräldrarepresentanter i klasserna, att det alltid infinner sig en kompakt tystnad då det är dags att utse någon på föräldramötet. Då måste man ju engagera sig i hela klassen, och inte bara i sitt eget barn. Men när till och med intresset för det egna barnet är intet blir jag stum.


 Varför väljer man att skaffa barn om man inte har för avsikt att stå vid sitt barns sida 24 timmar om dygnet om det är vad som krävs? Allt jag läst och hört om hur livet förändas när ett nytt barn föds och att man ser sig beredd att gå ut i krig för avkomman, vad händer med det? Jag ser inte det engagemanget.

 
Att barnet är stort nog att kunna värma makaroner på spisen betyder inte det att det kan hantera det som finns runt om. Kidsen lever farligt i sin egen parallellvärld. De lägger ut lättklädda bilder av sig själva på nätet, och alla föräldrar tror att det är andras barn som gör sådant. Hur många tonårsföräldrar följer egentligen sina barns framfart på nätet som med rätta kvällstidningarna tipsar om? Det verkar vara lugnt och skönt att bli av med sitt gängliga barn då det sitter vid datorn och blir uppraggad av äckelgubbar.

 
Hur många föräldrar känner till var tonåringarna är på kvällarna? Väljer att själva vara nyktra för att kunna ha koll på sina barn? Varför är inte varje tonårsförälder engagerad i ”Föräldrar på stan” eller motsvarande på orten?

 
Faktum är att ohälsan bland unga ökar. Och jag tror att föräldrarna kan vara nyckel till framgång. Kanske dags att införa möjligheten till tonårsledighet för dem, som KD föreslog förra året. När nu orken eller viljan inte verkar finnas.


Ledare publicerad i Ljusdalsposten och Söderhamnskuriren förra veckan


Damn Sveriges Bryggerier

Sveriges bryggerier. En modern bransch med stolta traditioner. Det är så de ser på sig själva, organisationen som vägrar se sig själva som en del av det gigantiska samhällsproblem som alkoholen utgör. De håller gärna med om att spritsmuggling och det de kallar gränshandel är ett stort problem. Gränshandeln beror på att vi i Sverige beskattar alkohol hårdare än grannlandet Tyskland. Sverige beskattar alkohol hårt eftersom det kostar skjortan för ett land att ha invånare som dricker alkohol. Att tyskarna väljer att blunda för det är sorgligt. Därför önskar Sveriges bryggerier att ölskatten sänkt. Absolut inte för att svenskarna ska handla mer av det svenskproducerade ölen i första hand. Hur kan ni tro det? Utan av folkhälsoskäl. Sure, som man ungdomligt säger. Säkert.


Det kan låta vackert när Sveriges Bryggerier och andra med ekonomiskt intresse i alkoholförsäljning har tankar om att ungdomar inte ska dricka starköl som kommer langat. Det kan låta som att de bryr sig om de kvinnor som blir slagna av sina berusade män, att de bryr sig om att killar slår ihjäl varandra på krogen och att de bryr sig om att folk kör ihjäl andra människor rattfulla. Det enda som är viktigt för alkoholproducenter är att det är just deras vara som ska köpas. Kan man då försöka marknadsföra detta under en falsk mantel av omtanke så gör man det.


De pratar inte om det enda som räknas, att sänka alkoholkonsumtionen. Självklart inte, de vill ha billigare öl och billigare öl gör att det dricks mer. Dricks det mer blir människor i längden olyckligare eftersom ännu fler fruar, föräldrar och syskon får alkoholproblem. Alkoholproblemen känner inte av alkoholens ursprungsland.


Alkoholproblemen påverkas endast av tillgång och efterfrågan. Efterfrågan späder alkoholkapitalisterna på genom att göra reklam om hur man blir sig själv genom att dricka lättöl. Som på reklamfilmen finns i halvlitersburkar. Som inte finns att köpa i verkligheten. För de vill ju att vi ska köpa starkare öl som finns i halvlitersbrukarna.


Tillgången vill de öka. Sveriges Bryggerier välkomnar Jordruksverkets remissvar om gårdsförsäljning av alkohol. Det är meningen att vi ska färdas runt i landet och köpa med oss whiskey, vin och öl hem som souvenirer. Okej, vykort är inte helt lattjo, men de gör inte att pappa blir konstig till helgen.


Sveriges bryggerier tycker att det är bra med fokus på mat och till vilken mat olika ölsorter ska dricka. Notera SKA drickas. Detta ska leda till att vi får en sund ölkonsumtion i Sverige. Något som är bra för unga och gamla.


Förstår ni vilket skämt det här är. Samtidigt som någon PR-person sitter och knappar ihop skiten om sund ölkonsumtion dricker vuxna och ungdomar bland annat svensk öl så att de spyr och spöar upp varandra. Är sig själva för en stund. Och bryggarna säger sig göra allt de gör av någon slags omtanke. Det finns ingen sådan. Det finns bara en önskan om att vi ska köpa deras varor. Så att de kan bli rika. Och vi kan bli fattigare. Och fullare. Och dummare. En modern bransch med stolta traditioner.


Vad är en familj?

-Elin, hur många syskon har du egentligen? -Fem stycken, några har jag samma mamma och några samma pappa som. -Åh, du har alltså inga riktiga syskon?

Varje gång detta händer blir tuffa jag svarslös. Jag har just berättat om fem personer som delar mitt DNA. Världens bästa människor av det vanliga köttet och det vanliga blodet och som kallar mig sin syster. Men det duger inte, för vi är inte avlade på samma sätt. Därför är det synd om mig som inte har riktiga syskon, bara halvsyskon. Vad är det för begrepp? Som om mina småsyskon saknar sin underkropp. Snarare är det en hjärnhalva som saknas på den som använder ett sådant begrepp.

Jag kan tänka mig att det påminner om känslan som adoptivföräldrar kan uppleva när omgivningen frågar om hur det är att inte ha några egna barn. Att vara förälder på papperet är inte nog åt familjefascisterna som tror att ett adoptivbarn inte känns som ett eget barn.

Historiskt sätt har många människor i Sverige vuxit upp med att kallas för oäkting. Tänk att födas av en sådan lössläppt kvinna som legat runt utan att vara gift. Mannen som behövts för att skapa oäktingen klarar sig utan omgivningens onda öga. Jag tänker mig också att många av de unga kvinnor som födde utomäktenskapliga barn våldtagits. Det händer hela tiden, och historiskt var detta inget man uppmärksammade på samma sätt. En del av oäktingarna adopterades snabbt bort för att inte dra skam över den unga modern och hennes familj. Många av de här barnen har aldrig fått reda på sitt riktiga ursprung. En del vet kanske inte att det fanns något att få reda på.

Innan välfärden kom till Sverige fick barn lämna hemmet tidigt för att tjäna pigor och drängar där det fanns behov, och växte inte med sin biologiska familj. Somliga barn växer upp i familjehem. Andra bor i kompisars familjer. Flera växelbor mellan mamma och pappa och många bor enbart med sin mamma.

Det är en myt att våra barn i tid och evighet växt upp hos sina biologiska föräldrar. TV-programmet "Ensam mamma söker" är skrattretande. Några ensamstående mammor ska försöka hitta ytterligare en kärlek för livet och få allt det där som sagorna berättar om. De har redan minst ett barn, men det är tydligen inte tillräckligt för att få vara en riktig familj. Många har redan levt i nirvanat mammapappabarn, men det fungerade inte. Varför skulle det göra det nu? Om jag vore barn till en sådan mamma, som säger att något saknas utan karl i huset, skulle det göra mig ledsen.

Karl i huset förresten. Antalet så kallade regnbågsfamiljer som består av två mammor, eller varför inte två mammor och två pappor och ett antal barn ökar snabbt. Många människor ser inte det som normalt, och stackars barn som kommer att bli mobbad! Av den personens barn kanske, som tycker det faller utanför den tillåtna ramen.

Vi lever med en bild om att det finns en mall för den korrekta familjen. Se på sommarens semestererbjudanden om familjepaket bara. Två vuxna och två barn reser till förmånliga priser. Vi är många som provat något annat, klarat oss finfint och inte orkar med tjatet om kärnfamiljens förträfflighet.

Publicerad i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten i dag.


Normer för allt?

Normerna berättar för dig hur du ska vara och hur du ska bete dig i samhället och de är till för att du inte ska sticka ut. På de flesta ställen betyder det att du har en snäv ram att hålla dig inom. Den kan variera beroende på var du befinner dig men fenomenet är detsamma. Exemplen är fler än man kan beta av snabbt, för att de är så subtila och finns i alla situationer.


En tydlig skillnad som jag märkt sedan jag flyttade till storstan är att där berättar man inte nöjt att man fyndat något på rea, det kniper man om. Medan i Norrala får man ett ryggdunk om man kammat hem feststassen riktigt billigt. På ett ställe är billigt lite fullare än på det andra. På båda ställena är man avvikare om man inte dricker kaffe, mycket märklig grej att inte göra. Det här är typexempel på olika normer. Relativt harmlösa i jämförelse med många andra och mest ett socialt spel.


Sedan finns det sådant som inte alls hör till det, utan någon man är. Självvalt eller medfött och som man inte har lust att ändra på alls men som inte ses med blida ögon av omgivningen. Det orsakar en glidande skala från nyfikenhet till rakt provocerande. Det genererar ofina frågor till rent kriminella handlingar då man försöker göra sig av med avvikare.

Det finns en uppsjö av avvikare. De med funktionshinder, höga betyg, udda hårfärger, nykterism, veganism, mörk hudfärg, homosexualitet, alkoholism. Att vara religiös, läkare eller rullstolsburen.


En del är sådant som ses som dåligt och ska trampas på, annat framkallar avund och ett behov av att trycka till. Hela tiden undrar jag varför folk har sådana problem. Sköt dig själv och skit i andra, är inte alltid lämpligt men verkligen i sådana här sammanhang.


All sexualitet som inte är heterosexuell är provocerande. Varför måste de gå i pridetåget? Måste de hålla varandra i handen bland folk? Varför ska de skaffa barn? Att det avvikande möjligen kan tolereras men inte får synas, som om det skaver i ögonen på folk. I mitt möte med elever är det vanligaste som homofoba killar säger att det är så äckligt med bögar för att de sätter på varandra i stjärten. Tror dom. Jag har lärt mig att svara att den av er som inte funderat på hur det skulle vara att sätta på någon i stjärten, en tjej må så vara, kanske kan snacka men annars går det bra att vara tyst. Och tänk så tyst det blir.


Det finns så många exempel där vi är småaktiga, rent av idiotiska mot varandra. Vad i vårt mänskliga psyke driver oss till det? Vanlig enkel dumhet kanske. Att ha sett för lite av världen kan leda till osäkerhet. Småpåvar utan särskilt mycket erfarenhet som sätter normerna. Och de goda som inte vågar sätta sig upp mot detta. Föräldrar som inte orkar ta matchen med barn vars tanke är på vift. Föräldrar som själva blir rädda när de möter det för de okända.

Det är ett känt fenomen att människor som på något sätt avviker från normalnormen flyr mindre orter till förmån för anonymare ställen. Det fullt förståeligt men är ett gravt underbetyg för landsorten. Vill vi inte att människor ska få utvecklas som fria individer i skogskanten?

Jo, det vill vi nog. Om de är normala. Dricker kaffe som vanligt folk.

Ledare publicerad i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten i tisdags.


Historien pågår



Bild från http://www.geocities.com/asoberget/bld_Utsikt.jpg

När min mormor var liten fick hon en apelsin i julklapp. Jag tror att det var den första apelsin hon någonsin fått. Hennes syskon slukade sina men hon ville dra ut på det. Apelsinen ruttnade. Sorgligt så det gör ont. I dag kan min mormor köpa hur många apelsiner hon vill och det gläder mig och säkert henne. Tiderna har ändrats. Jag minns inte min första apelsin. Apelsiner, en frukt från fjärran, är standard för mig. Jag har ätit apelsiner av alla sorter. Hårda, sura, goda, äckliga, svårskalade... ingen av dem minns jag men mormor minns sin första apelsin.


Under våren har jag läst Per Anders Fogelströms bokserie om Stockholm. Den startar i slutet av 1800-talet i ett äckligt Sverige. Folk svalt, frös ihjäl, utnyttjades, kvinnosituationen var ingen lek, man söp och slogs och bodde tio personer i ett yttepytterum. Man jobbade tills man dog ung. Om man inte var rik så klart. De rikas situation var en helt annan, då som nu. Men höjningen av lägstanivån för levnadsvillkoren är fantastisk. Fogelströms böcker rör sig fram till sextiotalet och det är helt otroligt hur en människans värld under den tiden förändras. Om man har turen att leva länge vill säga. Fascinationen för den utveckling som vårt land, och andra länder går igenom är fantastisk.


Härlige Hans Rosling, professor i internationell hälsa, håller underbara föreläsningar där han talar om hur mycket snabbare den här utvecklingen sker i världen. Hur länder som vi tror fortfarande simmar i träck närmar sig oss med en mycket snabbare hastighet än vad vi någonsin utvecklats. För den som har det moderna, men i dag nästan självklara, Internet kan man enkelt höra och se honom visa det. Jag tänker på de människor vars liv får en helt annan mening. Hur vaccinering, ett hem och utbildning ger möjligheter de inte trodde fanns. Hur tågräls läggs i deras länder så att det får lika stor betydelse som när tre resdagar mellan Stockholm och Göteborg kortades ner till fjorton timmar med tåg. Hur avstånden minskar och möjligheterna ökar.


Det är spännande att tänka på hur det skulle vara att vara född i en annan tidsålder men när man luktat sig igenom Fogelströms böcker skrattar hela min själ över att inte vara född 1880. Det var säkert spännande att se hur utvecklingen rusade, mest för de som kunde göra med en mätt mage, det rikare ståndet alltså. Men jag är glad att det mesta var gjort när min mamma föddes.  Det resultat som vi fått i Sverige är fantastiskt. Jag älskar Sverige. Jag älskar att leva ett fritt och rikt liv. Trots att jag är kvinna och inte har rika föräldrar.


I förra valrörelsen talade jag med en kristdemokrat som sade att hon nog var sosse, men att socialdemokratin har spelat ut sin roll nu för allt är redan gjort, därför kan man satsa på de mjukare värdena. Den där kladdiga KD-geggan om familjen och abortmotstånd och sånt. Tror hon att det är klart? Att historien stannar här? Inte! Nu går kampen vidare. Fortfarande finns hemlösa och hungriga. Fortfarande finns de i världen som aldrig ätit en apelsin. Som svälter ihjäl. Mer utveckling, rättvisa och apelsiner, det är vad världen behöver!

Ledare i Söderhamnskuriren och Ljusdalsposten 21 juli 2009


Alkoholindustrins samvete, noll.

Om jag var en girig alkoholtillverkare som sket i människors väl så skulle jag följa precis den mall som de befintliga gör. Leta upp marknader där alkoholkonsumtionen inte kan ses som mättad och som saknar restriktioner kring marknadsföring. Tänk vad bra att i länder där utbildningsnivån är låg kunna drämma upp stora reklamtavlor där man ger bilden av att alkoholdrickande leder till rikedom, lycka och framgång. I de länder man strategiskt riktar in sig på är det sådant tyvärr en bristvara.


I länder som Brasilien, Indien och Kina ser stora, globala företag som Heineken, Carlsberg och Smirnoff en blomstrande framtid. Självklart finns alkoholdrycker där sedan länge. Lokala varianter med låg alkoholhalt. Storföretagen köper upp lokala bryggerier för att kunna dominera marknaden totalt. I dag står de tio största företagen för nära sextio procent av marknaden.


Det finns oändligt många osmakliga exempel på hur alkoholen säljs där kontrollen för formerna är bristfällig. I Kambodja och andra asiatiska länder har de tidigare nämnda ölföretagen så kallade ölflickor. Unga, snygga kvinnor i tighta kläder tydligt märkta med ölmärkets logga ska behaga och sälja öl till manliga kunder. Ju mer öl de säljer desto mer betalt får de. Provisionssystemet  innebär att de tvingas stå ut med de trakasserier som många berusade män tyvärr har som specialitet i närheten av kvinnor. Särskilt kvinnor som de vet inte har en praktiskt möjlighet att säga ifrån som de önskar. Då slutar pengarna rulla in. Den officiella versionen är självklart att de inte behöver prostituera sig. Undersökningar visar dock att över 20 procent av de 20 000 ölflickorna i Kambodja är HIV-smittade.


Länder som inte har ekonomi att bygga upp en välfärd för sin invånare har ingen alkoholpolitik. Inget som skyddar människorna genom att förebygga eller behandla alkoholproblem. Människor i beroende hamnar i ett ekonomiskt kaos utan möjlighet att kunna reda upp sin situation. På sätt och vis kan det vara praktiskt för de som försöker styra i oroliga länder. Den som väljer krogen före ett politiskt engagemang är inget hinder. Det är ett välkänt sätt att trycka ner människor i passivitet. Raffinerade system där delar av lönen betalas i alkohol har under lång tid använda i Europa och har tills helt nyligen använts i Afrika.


I början av 2000-talet studerade Världshälsoorganisationen, WHO, sjukdomsbördan i världen och kom fram till att alkohol direkt orsakar två miljoner människors död i världen, varje år. I Ryssland står alkoholen för en femtedel av de för tidiga dödsfallen bland män.


Alkoholen är helt klart ett utvecklingshinder och det krävs stora insatser för att sätta stopp för detta. Organisationer som arbetar med bistånd behöver ta ett bättre grepp i frågan för att kunna nå en hållbar utveckling. Inga pengar till projekt som inte i sin plan har att arbeta förebyggande i mot alkohol och andra droger. Alkoholindustrin omsätter årligen 5700 miljarder kronor. Sveriges stadsbudget är ungefär 900 miljarder. Detta är lite David mot Goliat och därför så viktigt. Alkoholföretagen är otäckt listiga rackare.


Tidigare inlägg
RSS 2.0