Återvinning, ledare från 2008

En varm och skön söndagskväll i februari är jag på väg hem efter ett tjugoårskalas hos en kompis. Magen är full av olika tårtor och pajer, toppat med chips och läsk. Efter flera timmars prat med människor jag tycker om promenerar ett gäng av oss ner mot stan för att ta oss till våra respektive ombonade lyor. Några ska bada lite som uppladdning inför en arbetsvecka, andra ska surfa bort tid fram till midnatt. Bara softa sådär. Jag pratar med en som är bättre än mig på området om hur jag ska klippa och färga håret påföljande dag. Några pratar om sin nya lägenhet. Glada och mätta och med alla möjligheter i världen. Skön stämning helt enkelt.


Så passerar vi migrationsverkets lokaler i Gävle. En byggnad där det också på en av skyltarna står "Förvaringsenheten". Vi blickar upp mot fönstren och ser in i små, påvert möblerade rum med främst våningssängar. En ostrukturerad röra av saker där inne. Samlingsrum med stillasittande människor. Jag har aldrig varit där inne men jag föreställer mig att stämningen är något avslagen. Att en frånvaro av uppsluppenhet och söta bakverk råder.


Jag skulle aldrig i mitt liv vilja byta min tillvaro mot deras. Så länge det finns sådana tankar hos mig när jag hör om andras situationer kommer jag alltid att drivas en vilja att förändra. Att så uttalat förvaras någonstans i väntan på kanske svåra besked och en oviss framtid med små möjligheter, vilket helvete. Och då vet jag ändå att de här människorna ändå har valt att fly sitt land för detta, istället för något annat ännu sämre.


Jag tänker på ett samtal med en avlägsen släkting för många år sedan då min förmåga att diskutera ännu inte hade blivit det den är idag. Han körde den gamla vanliga grejen som är paradoxal som katten men tydligen fortfarande gångbar. Å ena sidan kommer de hit och tar våra jobb, å andra sidan kommer de hit och lever på bidrag. Invandrarna alltså, svartskallarna. Jag gjorde mitt bästa för att vara retorisk och frågade hur han skulle göra om det blev krig här och hans familjs liv skulle vara i fara. Då var det inget att snacka om, då skulle väskor packas och han skulle ta med sig sina kära för att sätta dem i trygghet.


Trots det, trots att han så snabbt kunde ta ställning till hur han skulle göra fanns ingen förståelse för att det här händer människor hela tiden. Varje dag. Människor lever som flyktingar i sina egna länder, flyr över gränser. De flesta flyr inte till någonting, utan från. Alternativet att stanna finns helt enkelt inte längre. Väpnade konflikter, svält, politisk förföljelse, idel karameller som tvingar människor att bryta upp.

Min mormor som var med vid tillfället sade det kloka, det som jag bär med mig - Jag skulle aldrig vilja byta med dom så jag missunnar dom inte.


Jag vill att vi ska forma ett samhälle där människor inte förvaras, där alla har en plats och kan bada varma bad och äta kakor och mysa. Där alla kan längta till jobbet eller skolan påföljande dag. Där vi och dom inte finns. Vi måste jobba på alla fronter och börja med att aldrig sparka nedåt, aldrig sparka på någon du inte vill byta livssituation med.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0