:: elin

Hur glad är jag inte för att jag kan sitta hemma hos mamma, lagom juldäst utan att höra en endaste granat explodera? Hur glad är jag inte för att det är varmt, min familj skrattar i bakgrunden och jag överhuvudtaget behärskar bokstäverna? Tjej och allt som jag är. På många håll i världen skulle jag behandlas som en utbytbar produkt. Även i vårt eget land är kvinnor inlåsta i lägenheter, tvingade till sexhandel som någon annan tjänar pengarna på. Företrädelsevis en så kallad man.

Jag har långt mycket mer att vara glad för än vad jag har problem. Pinsamma problem som en bonusbilring, en förstående flytt där jag måste bära saker någon timme och en uppsats jag måste skriva. Det känns lindrigt mot den skit runt om i världen som andra tvingas utstå.Ibland skäms jag om jag klagar. Under julen känns det extra mycket så.

Julen är en tid för mig då jag träder tillbaka, där mejl och mobil inte längre spelar huvudroller i kontakten med omvärlden. Jag sitter mest i ett soffhörn, sträcker mig lojt efter knäcken och försöker lära mig vilket smeknamn på folket i hembyn som hör till vem, det kan ha dykt upp några sedan sist. Vi byter snuskigt många julklappar, så många att min syster i år blev lika överraskad av de paket hon gav bort som av dem hon fick. Inte ett enda intetsägande möte på över en vecka. Det gör till och med mig snudd på religiös och det kan ju vara lämplig i dessa tider. Hela året längtar jag efter den här veckan när jag kan låta chokladdimman ta mig och intet behöver presteras.

Just tacksamheten över att inget saknas mig gör bilden av världen som orättvis extra tydlig. När det inte finns en endaste människa på orden jag skulle vilja byta plats med. Människor som inte vet var deras barn finns, barn som är sjuka i AIDS, ungdomar som drömmer om att få gå i skolan. Detta vansinne att några ska ha så mycket och andra nästan inget.

Då julen följs av ett nytt år där tanken förflyttas framåt stärks kontrasterna. Jag mår illa av att läsa om folks funderingar kring nyårslöften om att inte äta choklad, inte dricka en latte dagligen och börja träna. Var är de stora tankarna, var är visionerna för världen och funderingarna på vilken del varje priviligerad person kan ha i förbättringsarbetet?

Ska pengarna för den sparade latten gå till att köpa en get till kvinnan vars liv skulle kunna ta en ny vändning? Ska den insparade chokladen betala vaccineringar mot malaria? Förmodligen handlar det inte om det, utan om att få snyggare hy och samtidigt spara ihop till någon charter som i sin tur saboterar miljön.

Jag blir stundtals så ledsen på mina medmänniskor när tanken inte sträcker sig längre än till dem själva och de sina. Världen är stor, men inte större än att alla människor ryms på Öland. Alla människor firar inte jul, men jag unnar var och en den sköna julron i kroppen.. I flyktinglägren där spädbarnet just dött blir det inte mycket sämre. Vi är många i Sverige som inte skulle kunna ha det bättre. Under nästa år är det vår förbannade medmänniskoplikt att verka för att fler får det bättre.

Ledare i Kuriren 30/12 2008.

Mejl igår:

Hej Elin!
Tack för din ledare "Julen borde få oss att tänka lite större" i Söderhamns-Kuriren 30/12 2008!
Jag läser alltid dina texter med stort intesse, på grund av alltid lika angelägna budskap. De ger mig tankeställare, som ibland blir en smäll i magen eller om det är i hjärnan eller i hjärtat eller någon annanstans - strunt samma. :-) Dina reflektioner berör. Du har också en förmåga att hitta rätt nyans av ord och formuleringar, vilket skapar en välskriven helhet som är en njutning att få ta del av. Stort tack!
Med vänlig hälsning och önskan om ett givande nytt år 2009
xxx

Det kommer att bli över 20 kartonger. Stora kartonger. Kläder får vara i säckar. Och ja, jag har slängt saker. Till exempel har jag sparat alla nummer av Accent sedan den kom ut i litet format. Alla. Nu åker dom. Tre årgångar av SOLO från början av 2000-talet. Bye bye. Komplett samling av Damernas Värld 2006 detsamma. Klenoder liksom.

Jag är väldigt mycket mina saker. Man kan nog inte leva så. Har väldigt svårt att skiljas från saker, det vill säga lägga dom i högen som jag hoppas Röda Korset ska hämta. Särskilt när det är sådant jag fått i present av andra. Och det är ju ganska många saker när man tänker på det. Väldigt många. Men jag förstår att man inte kan ha hyr mycket saker som helst. Sista fattade beslutet av mig är att jag inte ska ta med alla blomkurkor som det just nu inte finns någon blomma i. Det verkar inte normalt att behålla dom.

Men det är ångestframkallande.

Och grädden på moset, uppsatsen. Satt med den en timme igår kväll. Nu ska jag skriva ut senaste varianten och kontrollera skit som rubriker, sidnummer och innehållsförteckning. Det är härliga grejer en nyårsafton det.

Att flytta är mycket tröttsamt. Ur flera perspektiv.
Främst för att jag tydligen har mest saker i hela universum.

Vilket helvete.

"Jag minns att jag hade ont i magen mest hela tiden och att jag på jullovets första dag bara ville sova och sova, så att det skulle vara över när jag vaknade igen". Orden är författaren Hillevi Wahls, när hon talar med tidningen Accent om hur julfirandet kan kännas i en familj med alkoholmissbruk. En annan kille som föredragit att vara anonym berättar på samma tema "Så jag lämnades ensam eller med min pappa, som tog hem sina polare. De brukade gapa och skrika och spela hög musik. Då låste jag in mig på toaletten".

Julen är den högtid då vi förväntas prestera maximalt i lycka och lugn och ro. Det är inga problem när förutsättningar som lugn, god mat och trevlig samvaro finns. I september i år rapporterade Statens Folkhälsoinstitut att cirka 20 procent av våra barn växer upp i en familj där den ena eller båda föräldrarna dricker för mycket alkohol. Det betyder i praktiken 4-5 barn i varje skolklass. Där saknas många gånger förutsättningarna för en fröjdefull jul.

Det är mycket höga siffror och borde ge varje vuxen en klump i magen. Som lärare ser man innan lov när avslutningen ska vara en glad tillställning att blicken hos några är långt borta. Där väntar en längre period utan den stabilitet, trygghet och kanske den mat som skolan erbjuder. Hemma finns ingen vuxen att luta sig emot. Tvärtom lutar sig de vuxna mot barnen och de får ansvaret för att ta hand om småsyskon och praktiskt hemarbete.

Det som kallas riskfyllt alkoholmissbruk är individuellt och därför svårt att ange exakta gränser. Enligt Folkhälsoinstitutet är allt berusningsdrickande det vill säga för män mer än motsvarande 6 dl vin eller för kvinnor 3,2 dl vin eller mer vid samma tillfälle en medicinsk risk. För mig är det allvarligt att människor väljer ett skadligt drickande, men inte lika allvarligt som hur närvarande barn, andras och egnas, upplever det när vuxna är fulla.

Barnläkaren Jörn Delvert uttalade sig mycket elegant apropå vuxna, barn och alkohol genom att i en artikel i Söderhamnskuriren ställa sig frågan om hur mycket alkohol man vill att barnets barnvakter ska dricka. Svaret måste bli ett sunt ingenting från vilken förälder som helst. Därför är det märkligt att barnets båda föräldrar stundtals inte har några som helst problem med att själva dricka sig berusade och ha ansvar för både små och flera barn, trots vetskapen om att vad som helst kan hända med barn, när som helst.

I veckan kom också en rapport från TT om att barnfylleriet accelererat.  Under föregående år vårdades 507 barn mellan 0-14 år för alkoholintag på sjukhus. Om föräldrarnas drycksvanor är omfångsrika sätter det en standard för barnen. Lulliga föräldrar har svårt med tillsynen av barnen och spriten som finns hemma. Föräldrar som dricker mycket på helgerna har annat att göra än att sätta gränser för sina egna barn. Problemen fortplantas.

Jag är bergis på att kön inne på Systembolaget kommer att ringla som lång dagarna före jul. Tomten kommer i många hem att lukta aningen skapt. Den som tar emot paketet kommer inte att uppskattar detta.

Har lite lite småångest över detta med flytten. Eller mycket. Faktiskt. Tyvärr. Det är egentligen inte alls mycket som ska bäras. Faktiskt. Egentligen.
Men ändå. Jag ska också vara hård mot mig själv när det gäller att gallra ur saker till andra ändamål.
Idag ska jag och Björn lämna gammal elektronik samt köpa flyttkartonger.

För nu är jag ju hemma i Gävle igen. Gick smidigt eftersom jag fick åka bil med syrran och Stefan. Bra med alla saker man fått... en jordglob är ingen miniklapp.

Syskon är bra till mycket.

Lina, jag och Markus åkte in till Söderhamn för att komplwettera julmaten. Det första som händer är att vi möter männen på väg till bussarna som ska ta dem till Brobergsmatchen i Sandviken. Ullie berättade igår att det skulle bli sex bussar. Hennes bror organiserar. Hur som helst är det otäckt vingliga män som skriker enstaviga ord. Välkommen till Söderhamn liksom!

Det blir inte bättre. Hemköp ser förjävligt ut, ursäkten att det byggs om finns inte. Godiset är utplockat, magasinen på hyllorna är de gamla numren.

Mannen efter mig i kassan är klart berusad men får ändå handla mer öl utan problem.

Det röks överallt där det är möjligt. Utbudet i affärerna är lamt eller så är de stängda. kanske därför folk har så fula kläder på sig. Vi åkte snabbt tillbaka till Norrala. Det bästa med den här kommunen är långtifrån centralorten. Pärlorna ligger utanför stan, helt klart. Där strålar de å andra sidan.

Så här glad kan man vara när man får hålla i sin mosters läppglans. Så här sur kan man bli om brorsan tar det...

Som tur var hade jag (så klart)  två burkar så de kunde ha varsin. Killarna har god smak.

Jag är nu glad på mig själv igen. Sedan jag skrev här sist har jag slitit i mitt anletes. Och nu har jag skickat iväg en geografiuppsats för respons till min handledare. Jag är inte stolt, mer på gränsen till att skämmas. Men jag har gjort det. Det var mitt mål med kvällen.

Jag förstår inte varför folk är ute med sina vänner sådana här dagar när man lika gärna kan sitta på två madrasser och skriva härlig uppsats. Mitt liv är mitt öde.

Nu ska jag käka lite ost och titta på Kim Nowakfilmen. Boken var bra, förmodligen är filmen sämre. Jag tänker att jag kanske tom har sett filmen utan att komma ihåg det. Återstår att se.

Måste också hitta på nåt bra att göra framför filmen. Svårt nu utan uppsats och färdigpysslade julklappar.

Förresten är Markus snart i Sverige igen. För gott.

Jag vet att det INTE betyder otur eller något annat fånigt att visa paket innan jul.

Ikväll har jag tillverkat de här snygga presentpåsarna till mina vänner.
Första gången jag gjorde påsar, blev rätt bra.
Om innehållet kan jag bara säga en sak, det är också bra.

Lina säger:

och det står, att man inte får döma och peka ut den som väljer att inte dricka alkohol, hahahaha!!! kul va?

Min syster Lina som läser till kökschef i Grythyttan ska ha tenta om alkoholhantering. Det stod inget om huruvida det är okej att döma de "normala" som drogar sig på krogen. De som borde läxas upp. Sjukt. Jag får glädja mig med att det inte är tillåtet att sätta på mig en särskilt gul tratthatt på krogen för att markera att jag är vid mina sinnens fulla.

Det här är min visdomstand som tidigare suttit i vänster överkäke. Trogna läsare vet att utdragning pga karies varit aktuellt ett tag. Alltså... jag var skitorolig innan. Kunde man vara orolig efteråt skulle jag vara det med. Jag har inget record av besök hos diverse sjukvårdare med ingrepp här och där. Jag har till exempel aldrig sytt. Inte konstigt då att jag var knäckt över detta.
Berättar direkt att jag är skiträdd och att de måste förklara allt de ska göra. Världens bästa sköterska och tandläkare. Är glad att de var kvinnor, lättare att relatera till det. Lägger mig och får tre olika bedövningsstick som alla var högst smärtfria. Sedan börjar ruckandet. Utifrån röntgenbild hade de sagt att det här ska gå så enkelt så. Men under ruckandet så visar det sig att mina rötter var väldigt lustigt formade och riktade åt olika håll. Tydligen väldigt ovanligt för det hade de aldrig sett för. Så Kajsa fick rucka lite extra. Jag spände mig så mycket att jag kommer att ha träningsvärk i axlarna imorgon. När jag fick resa mig och gå skakade mina händer. Stackars lilla, modiga mig!

Nu är jag glad och stolt över kvällens händelse.

Naturligtvis skäms jag över att jag knappt bloggat nåt. Eller jag har ju inte det. Jag har varit i Bryssel igen. Denna top of the top av EU-stad. Fast nu tittade jag inte ett skit på något parlament och blundade vid åsynen av en EU-flagga.

Jag tycker annars att har man en blogg ska det skrivas minst en gång om dagen. Jag hade ju mer en en veckas semaster igår så någon hejd får det ju vara. I blame it on vila.

Detta, om man får äta julbord av något slag eller inte på sin arbetsgivares bekostnad, verkar vara grymt känsligt. Hela svenska folket verkar springa runt i en masspsykos av avundsjuka kring detta och det är läskigt känsligt. Tidningarna skriver helsidor om fenomenet. Det suras om det blir förändringar, särskilt positiva för någon annan. Det är nästan värre än om det blir sämre för en själv.

Men ärligt talat. Hur kul är det att käka julbord? Hur fräscht? Och om man får välja, väljer man då att äta ute med sina kollegor eller med sina vänner? Lätt det senaste även om vän/kollega flyter ihop ibland.

Löjligt att värdera sitt jobb utifrån vad man får för julmat (eller hemska tanke... ingen julmat, obs! ironi). Förra året åt vi jultallrik på min nämnd. I år hade vi bestämt lussebulle. Och detta får jag svara på frågor om, det krävs större motiveringar för detta än för omhändertagande av barn.

Vi pratar inte om svältande människor. Vi pratar om sunda svenskar som inte borde överväga att byta jobb för att de inte får äta likdelar tillredda på olika sätt på arbetgivarens konto. Pinigt!

Gävle får inte fortsätta kandidera om att bli Europeisk kulturhuvudstad år 2014. Det beslutade juryn efter städernas presentationer under tisdagen den 9 december. Det blev istället Lund och Umeå som får fortsätta kandidera fram till hösten 2009 när kulturhuvudstaden ska utses.

Ansökningarna har granskats av en jury som består av tretton ledamöter, varav sju har nominerats av EU:s institutioner och sex av Kulturrådet i samråd med Riksantikvarieämbetet.


Det betyder att min layout nu är lite gammeldags. Vi får se när Anna har tid. Tills dess står vi ut hur bra som helst.

Jag har gjort massor av olika skrivelser till jobbet, många med betygsanknytning. Sedan har jag suttit och läst handlingar inför socialnämnden på onsdag. Har ganska mycket kvar.

Fick SMS från biblioteket idag om att mina beställda böcker (old school läroplaner, 62, 69 och 80) har kommit. Ska hämta dem imorgon efter att jag varit på GG och skrivit på mitt kontrakt. Sedan är det alltså fritt fram att gå loss på geografiuppsatsen. Värdelöst ska ni veta att den ligger över jul samtidigt som man planerar flytt.

Jag är skitkass på att förhålla mig till olika projekt, som flytt. I min värld är det en stor, tung och jobbig grej.

Min kollega T är rolig. Idag när vi åt kollade han på min ketchupflaska som var hårt täckt av namnlappar med mitt namn (ja, lärare gillar att "låna" andras ketchup) och undrade om det var en förberedelse inför sambolivet. Ha! Om man vet vilket skräckblandad förtjusning jag har inför det förstår man också precis hur roligt sagt det var.

Nu ska jag lägga mig och läsa om gamla dagars stockholmsmisär. Det älskar jag, för det ger underbara perspektiv på vår så kallade kris.

Jag har idag varit på löpbandet på SATS i 60 minuter. Peter Hasch har sagt att det kommer att ta livet av mig. Återstår att se.